m a h s i i

Jag trodde att jag hade oddsen på min sida idag. Jag trodde innerligt på det. Jag vaknade halv nio på morgonen på soffan med glasögonen på. Antog att jag hade somnat framför American Dad, som vanligt. Jag märker den illviljan hos Omid när jag föreslår att den tiden vi spenderar tillsammans framför TVn skall vara framför någon serie av Seth MacFarlane. För han VET att jag kommer att ha somnat inom loppet av en halvtimme. Ibland vaknar jag till och skrattar och fäller någon kommentar, bara för att han inte ska misstänka att jag sover. Men ibland blir kommentarerna så fel. Så osammanhängande. Då vill han ha en förklaring på vad jag menar. Det kan jag inte ge honom. Jag har nämligen själv ingen aning om vad jag har sagt. Så jag ryter ifrån och skäller ut honom för att han väcker mig när jag försöker sova. Mer givande än så blir det inte.

Hur som haver, jag gick upp tidigt! Jag var full av energi! Jag fullkomligt sprudlade! Sen såg jag att Omid låg i sängen, den saten. Han såg ut som en sådan french hotdog som man köper på preem sent på natten när han låg inrullad i täcket. En sådan korv som har stått på plattan för länge. Krokig och full med rynkor. Jag kände att morgonhumöret vände. Radikalt! Jag frågade varför han itne hade väckt mig. Men tydöigen har det blivit ramaskri när han har stört mig i mitt slummer. Min slummer? Min elller mitt?
Han gick till jobbet och jag mötte upp honom för att luncha. Vi skulle diskutera viktiga saker! Vi skulle äta sallad och vara nyttiga. Vi hamnade på Pizza Hut. Pizza Hut--> pizza gut!
Handlade på Hemköp och  åkte hem. Hela hemresan gick åt självförakt och brist på disciplin. Sallad var det, ja.

Väl hemma började mina tankar vandra. De fastnade på Lasse Berghagen. Varför det blev så kan jag tyvärr inte tala om. Jag kan heller inte sätta fingret på varför jag fortfarande tänker på honom tre timmar efter att han initialt korsade min tankebana. Det är heller inga djupa tankar som kan ligga till grund till en ny dokumentär om honom, som något i stil med "Lasse Berghagen- Skingradet av den mystiska dimman", eller något annat poetiskt och betydelselös. Utan bara tankar som vart han befinner sig just nu. Har han krympt på senare år på grund av stigande ålder? Är han någon som kliar sig i stjärtskåran, för att sedan föra fingret till näsan för att insupa dess frånstötande, men ändå -för honom- ljuvliga doft? Dessa frågor... Har någon gjort en djupare analys på mannen som går vid namn Lasse Berghagen?
Fast han är nog en man med hedern i behåll, och fullkomligt otillgänglig för sådana intervjuer.


Så nu sitter jag här. Kan inte vara produktiv. Mina tankar är skingrade... Måste fokusera.
Får nog tappa upp ett bad. Bibehålla livskvalitén. Andas.

(På något sätt lyckas en svävande miniatyr av Di Leva, med ett frenetiskt vevande av armar, sväva förbi i bakgrunden av mina tankar. Han finns nog mentalt där ute i kosmos. Svävar. Sprider livsfilosofin. Klipper lakan. Samlar på antika, rostfria vattenkannor).

Det är illa, men jag kan inte riktigt rå för det. Ibland är mitt liv så jävla ointressant att man riktigt njuter av att läsa andras bloggar. Där händer det alltid något, minsann. Det är människor som alltid är fixade, har nya kläder varje dag, äter en massa gott och lever livet. Ja, eller det är så det står i bloggarna, iaf. Vad som pågår PÅ RIKTIGT kan vi ju aldrig riktigt veta. Allt kan vara iscensatt.
Det jag slås av är den ständiga hybrisen som råder bland alla "toppbloggare". Iblnad blir det tröttsamt att läsa. Då måste jag gå ifrån datorn och bara andas. Tänka på något roligt, som att dessa människor lider av hybris. Det är jävligt roligt.

Jag har suttit nästa hela dagen på Alex Schulmans blogg "Alla får plus". Den här människan... Jag saknar ord! Hans inlägg. Hans språk. Hans historier! Jag kommer på mig själv med att skrocka hånfullt om allt han skriver om sin bror. Sättet han målar upp en scen som han har upplevt i sitt liv. Jag känner hur ögonen fylls med tårar och skrattet bubblar.
Den människan är ju fan ett geni! Hoppas att folk har förstått det. Jag skrattar mer hjärtligt än jag gör annars när jag läser hans blogg. Han ger mig livskraft, den gossen.

Jag läser även bloggar som bl.a tillhör Amanda Schulman, Carolina Gynning, Anine Bing, och självklart Dani Karlsson. Snyggare skara av människor får man ju leta efter. Jag märker hur jag sitter och letar defekter på dem när jag ser deras bilder, men inte fan hittar jag några för det. Då tänker jag att de nog lider av hemorrojder i all hemlighet. Då mår jag lite bättre. Då är de iaf mänskliga.

Den som är mest drabbad av hybris är väl Kissie. Kan inte låta bli att läsa hennes blogg ibland. Det är som att mina fingrar automatiskt, mot min vilja, trycker in kissies.se. Mitt undermedvetna vill jävlas med mig.
Säg vad man vill om denna människa, men hennes blogg är fan underhållande. Med alla hennes vikthets, utseendefixering och skryt om hur mycket pengar hon tjänar. Trevligt för henne. Man ska fan få bra betalt om man ska ta emot så mycket skit hon gör varje dag.
Och de pengarna har hon investerat i hennes utseende. För hon är fan mycket snyggare nu än vad hon var innan.

Vi kan alla vara ärliga här! Visst, Kissie var söt och man ska vara nöjd med sig själv precis som man är och bla bla bla. Jag har kastat ur mig samma klyschor i flera år. Men så sitter jag säkert där om några år när pattarna hänger ner till knäna och magen breder ut sig som en punkterad pilatesboll över sängmadrassen vid läggdags, och tänker att "nej, man är fan inte fin som man är", och börjar tänka på ingrepp. När man står där på alla fyra under yogapasset och ser sin mage hänga som en stor sopsäck som dras ned av lite kompost som finns i botten, och man börjar automatiskt beskylla sina barn för denna förfallna kropp. Det är nog därför alla morsor är så bra på att ge sina barn dåligt samvete över allt som händer. Med all rätt!

I och för sig är min morsa jävligt snygg för sin ålder, men mina gener kommer mest från min far. Om man kollar på kvinnorna på min pappas sida blir man lite kallsvettig. Jag kan riktigt känna ångesten som kommer med tanken av att mina gener skulle vara kopplade till dem. Trevliga damer, men kanske inte de fagraste i världen. Min pappa och farbror är dock manligt stiliga. Lite kala på huvudet, men ändå väldigt vackra. Eller stilig passar nog bättre. Stilig? Stilig. Ja, stilig! Men mina fastrar. Oj oj oj. De såg väderbita ut redan från fosterstadiet. Men alla människor är ju fina inombords, eller vad som...

Nu ska jag äta glass och bada skumbad för tredje dagen i rad. Behöver tvätta av mig skammen efter att ha varit inne på vissa bloggar. Lägga mig i badkaret och fälla en tår. Undvika speglar. Ringa brottsofferjouren. Jag känner mig mentalt våldtagen.

Igår fyllde min kära mamma år. Jag spenderade heeeela dagen med att baka en tårta till henne. HELVETE! Vem anade att det kunde vara så svårt?

Jag hade länge tänkt att baka en hallonmoussetårta, men det sket sig. Jag ville ju göra något eget. Så jag hittade på en egen tårta.

Vad blev det då? Jo, en chokladtårta med hallon. Jag gjorde en chokladsockerkaka som jag lyckades skära i olika lager. Sen hade jag mosade hallon och chokladgrädde mellan dessa lager. Sedan garnerade jag hela tårtan md hallongrädde, vilket är grädde som jag vispar ihop med mosade hallon. Det blev gott som fan. Hell yeah!

Hur jag gjorde den? INGEN JÄVLA ANING! Jag ror att jag hade fem ägg, men jag kan ha haft fyra. Jag bara hällde i allt. Men jag lärde mig även något. Att jag är faktiskt grym på allt jag gör. Jag blir så imponerad av mig själv ibland.

God morgon, gott folk.

Nu är det en till hund här som heter Miran. Hon är också en papillon, fast en jäkligt busig en. Feyan är lugn och bryr sig inte om något, men Miran är helt hyper!

Nu ska jag, Lotta, Anette och Stig ut på roadtrip. Vi ska titta på tranor, för tydligen är det rekord vid ngn sjö här i mängden tranor. 26.000! Sen ska vi till något värdshus och äta lunch. Mysigt.